Barndomsminnen och uppstoppade djur.

Jag älskar djur(va? nej tänker alla som känner mig) jo, djur som jag inte behöver ta hand om. Vilda djur, andras djur, uppstoppade djur…. Så att gå på naturhistoriska museum är typ det bästa jag vet. För där finns andras vilda uppstoppade djur. Om det finns någon där ute nu som läser min blogg som blir förbannad och tycker jag är den makabraste människan på jorden, så kan jag säga att de tyckte min gymnasieklass med, jag blev klassens Cruella De-vil på studenten.

Men nog om det. I fredags så besökte jag Santa Barbara Museum of natural history. Det var så fint. Och Precis lagom mycket folk.

Tydligen har det hittats både dinosaurieskelett och mammutben och sånt här i Kalifornien så lite överallt i museeträdgården står det dinosaurier. Finns tydligen ännu fler på sommaren, men eftersom det är ”vinter” nu snart så fanns det bara dessa i plåt framme.

California är ju the golden state. Och deras rum med ädelstenar och mineraler var faktiskt kul att titta på. Ögonen dras ju till allt som glittrar. Det var dock väldigt svårt att få bra kort på det. Bilden ovan är i alla fall någon slags fejk-guld (kattguld??), det vanliga guldet var en mycket mindre klump innanför skyddsglas. Men jag tyckte den här stenen såg väldigt häftigt ut också.

Kommer du ihåg lillebror när vi vara små och spelade Schoobie Doo dataspel? Och man skulle flytta omkring självlysande stenar? Det måste utspelat sig i Santa Barbara Nu har jag hittat stenarna på riktigt.

Här följer nu lite bilder på jag pratade om i början. Uppstoppade djur. Det på bilden ovan är bergslejon, eller pumor. Tycker det är så coolt att man på detta sättet får se djur man förmodligen inte skulle sett annars. Vill ju inte stöta på en riktig puma på nån av mina promenader direkt.

Det här är en liten räv. En gray fox. Det speciella med denna är att det är en mindre variant av den vanliga grå-räven. Den här lever på öarna utanför Santa Barbara (kanske på fler ställen, kommer inte ihåg) och eftersom den lever på mindre yta med mindre byten så har rävarna blivit mindre.

Mer barndomsminnen. Det enda jag kunde tänka på när jag såg de här djuren var filmen ”på andra sidan häcken”. Har liksom inte tänkt på att djuren i den ska föreställa riktiga djur. Men så såg jag dessa. Och att det är en liten skunk där nere i bild är liksom pricken över I:et. Man ser bara Heather, Ozzy och Stella framför sig. (Har man inte sett den här filmen bör man göra det.)

Och här ser vi halva anledningen till varför jag gick till museet. DET FINNS TVÄTTBJÖRNAR!! Detta var när jag liten (och är väl fortfarande lite gran) mitt favoritdjur. Bad mamma ta kort på en när hon var i USA på semester med mormor och moster. Jag var då 9 år och tyckte det vore SÅ COOLT om mamma fick se en tvättbjörn. Den enda tvättbjörnen dom såg var överkörd och låg som road-kill vid sidan av vägen. Dom tog inte kort på den. Och ”vågade” inte tala om för mig att de bara sett en överkörd, så de sa att de inte sett någon alls. Fick veta detta flera år senare. Men nu har jag sett tvättbjörnar själv. Även om dessa också var döda.

Bara för den fanns var man ju tvungen att ta en bild på djuret som blivit en symbol för USA. Den vithövdade havsörnen. Dom hade så himla mycket uppstoppade fåglar, men som med stenarna så var det svårt att få en bra bild. Coolt var det i alla fall.

Dom hade faktiskt levande fåglar också. 6st, som hade blivit omhändertagna och som inte skulle överleva om de släpptes tillbaka i det vilda.

Detta är en red tailed hawk. Och hans skötare. Tydligen blir han sur om han inte få sitta på just den där pinnen när dom är ute och visar upp sig för folk. Tyckte han va så söt.

Och här har vi världens snabbaste djur. Pilgrimsfalken. Fast den här är inte så snabb, hon kan inte flyga alls, efter att någon skjutit henne i vingen, så hon blev skadad. Och det är därför hon kom till museet.

Detta är Max, ”he thinks he is a person” tydligen, och kan inte jaga. Därför är han på museet. Han var så fin. och Lugn. Detta var den trevligaste fågeln, som man kunde komma närmst.

Det här kan vara den läskigaste fågel jag sett. Kolla ögonen. Tycker den liknar den onda papegojan i filmen Rio. (ja, man måste kunna sina barnfilmer om man ska förstå referenserna i den här bloggen). Jag vet inte varför, tycker hon ser otroligt ond ut. Tydligen ska dock inte ugglor av den här arten se ut så, hennes ögon ska se ut som Max , men hon har haft en ögonsjukdom som gjort henne nästan blind och därför är hennes ögon helt blå och ser ut sådär.

Efter den här dagen fick jag också en y favoritfågel. Tornuggla eller Barn Owl. Dom känns så lantliga och fina. Det känns som att det finns någon H.C Andersson saga där det är någon som träffar på just tornugglor i någon gammal lada på de Engelska landsbygden. Och om det inte finns det så borde en sådan skrivas.

Dock måste vi bara ta en sekund och titta på hur FULA dom är när dom är små. Dom hade en uppstoppad tornugglefamilj i sitt rätta habitat (typ uppe på ett gammalt loft, med nån trasig lampa och lite halm) inne i museet. Och då fick man se att ungarna ser ut såhär. Hur kan de bli så fina sen??

Förstår inte varför de inte finns i Sverige? dom borde kunna trivas, i alla fall i typ Skåne? dom finns i Danmark och Kanada Varför inte i Sverige??? Jag vill ha såna i vår fauna.

Efter att ha sett de levande fåglarna så kände jag mig rätt klar med museet. Men innan jag gick var jag ju tvungen att se det som finns i trädgården precis vid entrén. Där finns ett stort Blåvalskelett. Det är större än en dinosaurie. Ganska mäktigt att såna fortfarande simmar omkring i våra vatten.

På hemvägen passade jag på att ta en sväng genom rosenparken. Här hålls det ofta bröllop och jag förstår varför.

Titta så fint. Man kände sig som törn rosa när man gick omkring. Förutom alla dom på gräsmattan bredvid som spelade boll och drack öl ur röda muggar. Ja det var min lördag. Greetings från Hanna!