En komedi om döden

De som vet vad jag läser här på college vet att jag har en teaterkurs. Och i onsdags kväll var det meningen att hela klassen skulle gå på teater. Men då kunde inte jag följa med. Så jag fick gå på torsdagen istället. Eftersom resten av klassen var där kvällen innan så fick jag gå själv. Det var jag och en massa pensionärer där. Varför hamnar jag alltid på ställen med pensionärer eller ställen där det är bröllop? I alla fall, jag klädde mig fint, för de sa teaterläraren att man borde, sminkade mig till och med. insåg ju när jag kom dit att alla andra människor hade vanliga vardagskläder på sig. Men som min mamma säger bättre överklädd än under klädd.

Pjäsen som spelades hette Blithe Spirit och var som titeln på blogginlägget säger, en komedi om döden. Det handlar om en författare som i arbetet med en ny bok bestämmer sig för att göra en seans. han råkar då kalla till sig spöket av sin gamla fru och det blir en masa konflikter. Typ så. Det kändes som att den varit roligare om jag haft engelska som modersmål men samtidigt skrattade jag ungefär lika mycket och åt samma saker som amerikanerna som satt i publiken, så jag antar att det bara inte var så rolig.

Det bästa med kvällen var ändå det som hände på vägen hem. Eftersom klockan var ca 10 pm så var det mörkt och jag ringde (och väckte, förlåt Lollo) en vän hemma. Så att jag skulle ha nån form av sällskap när jag gick hem. Går över college och plötsligt så hör jag hur det prasslar i en buske. jag blir helt exalterad. Är det NU jag ska få se en TVÄTTBJÖRN?! Nej. Det var det inte. För ur busken springer en liten skunk! en liten svart sak med svart-vit svans. Precis som Stella i ”På andra sidan häcken” (för er som nu sett den barnfilmen). den hoppade ur busken sprang en bit på vägen och försvann sedan bakom en byggnad. Den luktade inte äckligt dock, för det gör dom ju bara när de blir rädda och jag var väl inte tillräckligt skräckinjagande. Och jag var inte så dum att jag gick fram emot den och försökte peta på den. Pratade med min familj i morse och min ena brorsa sa att ”Det skulle han gjort för man vill ju veta hur illa det luktar”. Eh nej, jag nöjer mig med att ha sett en. Tyvärr lyckades jag inte ta kort på den, var för upptagen med att försöka få den på face-time-kameran och visa Lollo, så om ni ej tror mig så får ni väl fråga henne, för hon såg den också. Det var allt om min torsdags kväll. Greetings från Hanna.